och ryckte ut mitt hjärta - vad som helst för att slippa undan den här tortyren. Men jag inte känna mina armar, kunde inte lyfta ett finger.

James hade knäckt mitt ben. Det var ingenting. En mjuk bädd av dunfjädrar. Jag hade hellre varit med om det igen, hundra gånger om, med tacksamhet.

Elden brann hetare och jag ville skrika högt, bönfall någon döda mig nu, innan jag behöde uthärda den här smärtan så smycket som en sekund till. Men jag kunde inte röra läpparna. Tyngden fanns kvar, pressade ner mig,

utan min egen kropp. Så tung. Jag begravdes i lågorna som med förödande smärta spred sig från mitt hjärta, genom alarna och magen, upp genom strupen till mitt ansikte.

Varför kunde jag inte röra mig? Varför kunde jag inte skrika? Så här gick det inte till i historierna jag har hört.

Mina tankar var obarmhärlig klara - skärpta av den intersiva smärtan - och jag visste svaret nästan i samma ögonblick som jag formulerade frågorna.

Morfinet.

Det kändes som en evighetsdöd sedan vi diskuterade det - Edward, Calisle och jag.

Edward och Calisle hade hoppats att tillräckligt mycket smärtstillande skulle hjälpa mig att uthärda giftet plågor. Carlisle hade försökt med Emmett, men giftet hade hunnit  före medicinen och förseglat hans ådror. Morfinet hade aldrig fått en chans att sprida sig i kroppen.

Jag hade hållit god min, nickade och tackade min sällsynta, lyckliga stjärna för att Edward inte kunde läsa mina tankar.

För jag hade haft morfin och gift i blodet samtidigt förr, och jag visste sanningen. Jag visste att medicinen bedövade effekt fullständigt saknade verken giftet brände genom ådrena. Men det tänkte jag förstås inte tala om. Jag tänkte inte göra honom ännu mer motvillig att förendra mig.

Jag hade inte kunnat ana att morfinet skulle få den här effekten - att det skulle förlama och förstumma mig medan jag brann.

Jag hade hört alla historier. Jag visste att Carlisle hade lyckats hålla sig tyst nog att undgå när han upptäckte när han brann. Jag visste att det, enligt Rosalie, inte tjänade någonting till att skrika. Och jag hade hoppats att jag kanske kunde vara som Carlisle. Att jag kunde tro på Rosalie och hålla tyst. För jag visste att varje skrik som pressade mina läppar skulle plåga Edward.

Nu kändes det som ett fruktansärt elakt skämt att jag faktist fick mina önskningar uppfyllda.

Om jag inte kunde skrika, hur kunde jag då be dom döda mig?

Allt jag var att dö. Att aldrig blivit född. Inte ens hela min existens var värd den här smärtan. Jag skulle offra vad som helst för att slippa leva ett ögonblick till.

Låt mig dö, låt mig dö, låt mig dö.

Och under en oändlig rymd var det allt som fanns. Bara den brinnande tortyren, mina ljudlösa skrik och min desperta längtan efter döden. Ingenting annat, inte ens tid, vilket det gjorde det ännu mer oändligt - utan början och slut. Ett oändligt ögonblicka av smärta. Den enda förendringen kom när min smärta offatbart nog på något sätt dubbelerades. Nedre halvan an min kropp, som tidigare varit bedövad av morfinet, började också brinna. Någon sorts bruten länk hade lagats - knutits samman av eldens glödande fingrar.

Den oändliga elden brann vidare.

Det kunde ha gått sekunder eller dagar, veckor eller år, men så småningom började tiden betyda någonting igen.

Tre saker i en följd, växte ur varandra så att jag inte visste vad som kom först: tiden startade om, morfinets tyngd avtog och jag blev starkare.

Jag kände att jag stegvis återfick kontrollen öer min kropp, och de stegen var de första tecknet på att tiden började gå igen. Jag märkte det när jag lyckades vicka på tårna och knyta nävarna. Jag märkte det, men jag gjorde ingenting.

Äen om elden tempratur inte sjönk med en enda liten grad - jag började faktist lära mig ett nytt sätt att uppleva den, en ny känslighet som gjorde att jag kände av varje flammande låga som slickade mina ådror - så upptäckte jag att jag kunde tänka igen. 

Jag mindes varför jag inte borde skrika. Jag mindes anledningen till att jag gått med på att uthärda den här fruktansvärda totyren. Jag mindes att den fanns något som var värt den här smärtan, även om det kändes osannolikt.

Detta hände i tid för att för att jag skulle kunna kontrollera mig när tyngden lämmnade min kropp. Om någon ikattog mig, skulle de inte märka någon förendring. Men för mig, medan jag kämpade för att hålla kvar skriket inuti min kroppen där de inte sårade någon annan, kändes det som om jag inte längre var fastbunden i pålen när jag brann, utan stället klamrade fast vi den för att stanna kvar i elden.

Jag hade pricis tillräckligt mycket styrka för att ligga kvar, orörlig, medan jag brändes levande.

Min hörsel blev skarpare och jag kunde hålla koll på tiden genom att räkna mina hetsika hjärtslag. Jag kunde räkna det ytliga endetagen som väste genom min strupe.

Jag kunde räkna den låga, regelbundna andetagen från någonstans alldeles intill mig. Det var långsammast, så jag komcentrerade mig på dem för att mer tid skulle hinna passera. De där andetagen hjälpte mig igenom brinnande sekunder mot slutet.

Jag blev allt starkare, min tankar klandrare. När nya ljud hördes, kunne jag lyssna.

Lätta fotsteg, en vindpust när en dörr öppnades. Fotstegen kom närmare och jag kände ett tryck mot insidan av handleden. Jag kände kylan från fingrana. Elden brände bort alla minnen av kylan.

" Fortfarande ingen förendring?"

" Nej "

Ett lätt tryck, ett andetag mot min glödande hud.

" Det finns ingen doft kvar av morfinet."

" Jag vet."

" Bella? Hör du mig?"

Jag visste, bortom alla tvivel, att om jag öppnade munnen skulle jag inte kunna behärska mig längre - jag skulle skrika och vråla och kasta mig av an. Om jag öppnade ögonen, om jag så mycket som lyfte ett finger - minsta förendring skulle innebära att jag förlorade kontrolen.

" Bella? Bella, älskling? Kan du öppna ögonen? Kan du krama min hand?"

Tryck mot mina fingrar. Det var svårare att inte svara honom, men jag låg kvar, som förlamad. Jag visste att smärtan i hans röst nu inte var någonting jämfört med hur det kunde bli. Juste nu oroade han sig bara för att jag led, han visste inte.

" Kanske ... Carlisle, tänk om jag var försent ute." Han röst var dämpad. Den bröst i slutet av meingen.

jag vacklade till min beslutsamhet.

" Lyssna på hennes hjärta, Edward. Det slår starkare än Emmetts någonsin gjort. Jag har aldrig hört någonting så levande. Hon kommer att bli bra."

Jo, jag gjorde rätt som höll tyst. Carlisle skulle lungna honom. Han behöver inte plågas med mig.

" Och hennes ... ryggrad?"

" Hennes skador var inte mycket värre än Esmes. Giftet kommer att hela, henne, pricis som med esme."

" Men hon är så stilla. Jag måste ha gjort något fel."

" Eller något rätt, Edward. Du gjortde allt jag kunde ha gjort, och mer. Jag är inte säker på att jag har varit tillräckligt envis och hoppfull för att kunna rädda henne. Var inte så hård mot dig själv. Bella kommer all bli bra."

En bruten viskning: " Hon måste plågas så mycket."

" Det vet vi inte. Hon hade väldigt mycket morfin i systemet. Vi vet inte viken effekt det har på upplevelsen."

Ett svagt tryck mot armvecket. Ännu en viskning: " Bella jag älskar dig. Jag är så ledsen, Bella."

Jag ville så gärna svara honom, men jag ville inte förvärra hans smärta. Inte så länge jag var stark nog att vara tyst.

Den våldsamma elden fortsatte rusa genom mig, men jag hade plötsligt så mycket plats i mitt huvudet. Plats att fundera över deras samtal, plats att minnas vad som hade hänt, plats att se framåt, och smatidigt oändigt med plats för lidande.

Och plats för oro.

Vad hade de gjort av min dotter? Varför var hon inte där? Varför pratade inte om henne?

" Nej, jag vill stanna här", viska Edward och besvarade en outtalad tanke. " Det löser sig."

" En intressant sitution", svarade Chalisle. " Och jag som trode att jag hade sett allt."

" Jag tar itu med det senare. Vi tar itu med det." Någonting pressades mjukt mot min glödheta handflata.

" Tillsammans borde nog vi fem kunna avstyra ett blodbad."

Edward suckade. " Jag vet inte ens vem sida jag står på. Jag skulle vilja prygla dem båda två. Nåväl,senare."

" Jag undrar vad Bella kommer att tycka - vems sida hon kommer att stå på", funderade Carlisle.

Ett lågt, ansträngt skratt. " Hon kommer säkert att överraska mig. Det gör hon alltid."

Carlisle fotsteg försvann igen och undrade frusterat varför jag inte fått någon tydligt förklaring. Pratade det sådär mystiskt bara för att iritera mig?

Jag fortsatte räkna Edwards andetag.

Tiotusen niohundrafyrtiotre andetag senare kom andra fotsteg in i rummet. Lättare. Mer ... rytmiska.

Märligt att jag kunde hålla isär de minimala skillnaderna mellan fotsteg jag inte kunnat höra alls fram till i dag.

" Hur länge till?" frågade Edward.

" Inte länge nu", svarade Alice " Du skulle också bli förödmjukad om du upptäckte att du var fjättrad av din egen natur. Jag ser vampyrer bäst, eftersom jag är en, och jag ser människor ganska bra, eftersom jag var en. Men jag kan inte se de där märkliga blandraserna alls, eftersom jag aldrig har upplevt deras existens. 

Usch."

" Koncentrera dig Alice."

" Juste det. Jag ser Bella väldigt tydligt nu."

Det var tyst en lång stund. Sedan suckade Edward. Det var ett nytt ljud, gladare.

" Hon kommer verkligen att bli bra", andades han.

" Det är klart att hon blir."

" Så optimisktisk var du inte för två dagar sendan."

" För två dagar sedan kunde jag inte se ordentligt. Men nu när alla blinda fläckar är borta, är det hur lätt som helst."

" Kan du koncentrera dig lite till? På klockan - ge mig en ungefärligtid."

Alice suckade. " Du är så otålig. Men okej vänta en sekund ..."

Tysta andetag.

" Tack Alice." Han röst lät klarare.

Hur länge? Kunde det inte säga den högt för min skull? Var det för mycket begärt? Hur många sekunder skulle jag brinna? Tiotusen? Tjugo? En hel dag till - åttiosextusen? fyrahundra? Ännu mer?

" Hon kommer att bli magnifik."

Edward morrade lågt. " Det har hon alltid varit."

" Du vet vad jag menar", fnös Alice " Titta på henne. "

Edward svarade inte, men Alices ord fick mig att hoppas att jag kanske inte liknade den stenkolsbrikett jag kände mig som. Jag borde ha förvandlats till en hög med aska vid det här laget.

Jag hörde Alice susa ut ur rummet, hörde ljudet av fladdrande tyg. Jag hörde det låga surret från lampan i taket, den svaga bristen utanför hustet. Jag hörde allt.

På bottenvångingen tittade någon på en match. Mariners höll på att vinna

" Det är min tur nu" , hörde jag Rosalie snäsa åt någon, som morrade dovt till svar.

" Ta det lungt nu", varnade Emmett.

Någon väste.

Jag lyssnade efter mer, men hörde bara matchen. Baseboll var inte tillräckligt intressant för att distrahera  mig från smärtan, så jag började räkna Edwards andetag igen.

Tjugotusen niohundrasjuttio och en halv sekund senare, förendrades smärtan.

Den goda nyheterna var att det började försvinna från fingrana och tårna. Den försvann långsamt, men det gjorde åtiminstone något nytt.

Det här måste betyda något. Smärtan var på väg bort ...

Sedan den dåliga nyheten. Elden i min strupe var inte densamma som förut. Den var inte bara eld - nu var jag uttorkad också. Så törtig. Brinnande eld, brinnande törst ...

En annan dålig nyhet - elden i mitt hjärta blev hetare.

Hur var det möjligt?

Min puls, som redan var för snabb, ökade farten - elden drev den till en ny, hetisg rytm.

" Carlisle", ropade Edward Hans röst var låg men tydligt. Jag visste att Carlisle skulle höra den, om han var i eller närheten av huset.

Elden slocknade i handflatorna, som kände välsignat smärtfri och svala. Men den drog sig tillbaka till mitt hjärta, som flammande som solen och slog med ursinning hastighet.

Charlisle kom in i rummet med Alice. Deras fotsteg var så tydliga att jag till och med kunde avgöra att Charlise gick till vänster, några decimeter framför Alice.

" Lyssna ", sa Edward

Det högsta ljudet i rummet var mitt skenande hjärta som bultade i takt med flammande elden.

" Åh ", sa Carlise  " Det är nästan över "

Lättnaden över hans ord överskuggades av den obeskrivliga smärtan i hjärtat.

Men mina händer var fria, och fötterna. Där fanns ingen eld kvar.

" Snart ", instämde Alice ivrigt. " Jag hämtar de andra. Ska jag be Rosalie ...?"

" Ja - håll barnet borta."

Va? Nej. Nej!Vad menar han att hålla barnet borta? Vad tänker han på?

Det till lite i fingrana - irritionen trängde igenom min perfekta, orörliga fasad. Mitt hamrade hjärta var det en da som hördes i rummet när alla plötsligt slutade andas.

En hand kramade mina olydiga fingrar. " Bella? Älsking?"

Kunde jag svara honom utan att skrika? Jag övervägde det ett ögonblick, tills elden svepte ännu hetare genom mitt bröst och drog sig inåt från armbågarna och knäna. Bäst att inte ta risken.

" Jag hämtar dom direkt", sa Alice med entusiasm i rösten, och jag hörde vinddraget när hon rusade iväg.

Sedan - åh! Mitt hjärta lyfte, som en roterande helikopterpropeller, och det kändes som om det skulle tränga ut mellan revnenen. Elden blossade upp mitt i bröstet, sög upp de resterande lågorna från resten av min kropp för att ge bränsle åt den häftigast hettan hittills.

Smärtan var tillräcklig för att chocka mig, bryta mitt järngrepp om pålen. Jag krökte rygg, började mig som om elden drog mig uppåt genom hjärtat.

Jag lät ingen annan kroppsdel slita sig fri när min överkroppen föll ner på bordet igen.

En strid blossade upp inom mig - mitt skenande hjärta mot den attackerade elden. Båda förlorade. Elden var dömd, sdan den konusmerat allt brännbart, och mitt hjärta galopperade mot sitt sista slag.

Elden drog samman, koncentreades i det där enda återstående mänskliga organet i sista, outhärlig våg. Vågen möttes av en djupt, ihålig duns. Mitt hjärta ryckte till två gånger och slog sedan ett sista, dämpat slag.

Inte ett ljud hördes. Inga andetag. Inte ens min.

Ett kort ögonblick var jag inte medveten om någonting annat än att smärtan hade försvunnit.

Sedan öppnade jag ögonen och tittade förundrat upp.

Här är Bella Nyfödd Vampyr " Täcknad " <3

// Theresia Nilsson .  

Bella,

 

Jag vet inte varför du skickar Carlie med lappar till Billy som om vi gick i tvåan - om jag vill prata med dig skulle jag ju svara

 

 Det är ditt val, okej? Du kan inte båda behålla kakan och äta upp den när

 

Är frasen "dödliga fiender" för komplicerad för att du ska

 

Jag vet att jag är dum mot dig, men det går helt enkelt inte

 

Vi kan inte vara vänner när du tillbringar all din tid till smannas med en flock

 

Det blir bara värre när jag tänker på dig för ofta, så sluta skriva

 

 

Ja, jag saknar dig också. Mycket. Det förändrar ingenting. Tyvärr.

 

Jacob.

 

Jag ströck med fingrarna över lappen och kände fördjupningarna där han pressade pennan så hårt mot pappret att det nästan gått hål. Jag såg honom framför mig - hur han ilsket klottarde ner bokstäverna med sin grova handstil, strök över rad  efter rad när orden blev fel, kanske till och med sin alltför stora hand. Det skulle förklara bläckfläckarna. Jag kunde föreställa mig hur han frusterade drog i hop sina svarta ögonbryn och rynkade pannan. Om jag hade varit där, hade kanske jag skrattat. Dra inte på dig en hjärnblödning, Jacob, skulle jag ha saggt. Ut med bara. Att skratta var det sista jag kände för nu när jag läste om orden jag redan hade memorerat. Han ´s svar på mitt meddelande - på en lapp jag gett till Charlie, som gett det till Billy, som gett den till honom, pricis som i tvåan, det hade han rätt i - kom inte som någon överrsskning . Jag hade vetat ungefär vad han skulle svara.

Vad som förvånade mig var hur ont varje överstrukenrad gjortde; som om bokstäverna hade vassa, slipade kanter. Och varje upprörd inledning skvallrade om ett oerhört lidande - Jacobs smärta skar djupare i mig än min egen.

Medan jag grubbalde över detta kände jag den omisskännsliga lukten av matlagning från köket. I ett annat hem hade det faktum att det var något annan än jag som lagade mat inte nödvändigtvis varit orsak till panik.

jag tryckte ner den skrynkliga lappen i bakfickan och rusade nerför trappan. Jag hann fram i sista ögonblicket. Burken med pastasås som Charlie tryckt in i mikrovågsugnen hade bara hunnit snurra ett varv när jag ryckte upp luckan och tog ut den.

" Vad gjorde för fel?" frågade Charlie.

" Man ska ta av locket först, pappa. Metall är inte bra för mikrovågsugnar." Medan jag förklarade skruvade jag snabbt locket, hällde hälften av såsen i en skål, ställde skålen i mikron och burken i kyskåpet. Jag ställde in tiden och tryckte på startknappen.

  

Det här kanske inte passar inne med texten men det är i alla fal eclipse "Raliy

och Victoria och Edward".

   

Bella och Edward kollar efter Victoria.

// Theresia Nilsson .     

Jag rynkade pannan när jag fick syn på Alice, som stod där och väntade med ivriga, gulbruna ögon och ett litet packet inslaget i silverpapper i händerna. Jag hade talat om för Alice att jag inte ville ha någonting - ingenting - ingenpresent, inte ens någon uppmärksamhet, på min födelsedag. Uppebarligen skulle mina önskemål ingoneras.

Jag slog igen dörren på min gamla picup - rostflagor rasade ner på den våta asfalten - och gick lånngsamt mot dem. Alice kom springande för att möta mig och hennes söta ansikte lyste under det  spertiga, svarta håret.

" Grattis på födelsedagen Bella!"

" Tyst" väste jag och såg mig omkring för att vara föräkrad mig om att ingen hört henne. Det sista jag ville var att fira dena dystra tilldragelse.

Hon ingonerade mig. "Vill du öppna dina present eller senare?"  frågade hon medan ci gick mot Volvon, där Edward stod kvar och väntade.

" Inga prensenter", protersterade jag buttert.

Äntligen verkade hon upfatta min sinnestämning.

" Okej ... senare, då. Gillar du albumet din mamma skickade? Och kameran du fick av Carlie?"

Jag suckade. Klart Alice visste pricis vad jag hade fått i födelsdagspresenten. Edward var inte den enda familemedelmmen med en ovanlig talang. Alice hade förstås " sett " vad mina föräldrar planerade att köpa så fort det hade bestämt sig.

" Ja. Jättefina."

" Jag tycker det. Du går bara sista året på high shool en gång. Lika bra att dokumentera det."

Vi kom fram till Edward, som sträckte ut handen mot mig. Jag tog en, och glömde för ett ögonblick bort mitt dystra humör. Han var som vanlig len, hård och väldigt kall, och han kramade försiktigt mina fingrar.

  

Alice med Bella's prisent i handen.

  

Edward går till Bella och Alice.

// Theresia Nilsson .

Det är var den tid på dagen då jag som mest önskade att jag kunde sova.

High school.

Eller var " skärselden " ett bättre ord? Om det överhuvudtaget fanns något sätt för mig att göra bot för mina synder, borde detta på något sätt bidra till poängräkningen. Tristessen var inte någonting jag vande mig vid - varje dag var mer hopplöst monoton än den föregående.

Jag antar att det här var mitt sätt att sova - om man definierar sömn som den overksamma fasen mellan aktiva perioder.

Jag stirrade på sprickorna som löpte genom putsen i kafterians botre hörn och föreställde mig mönster i dem som inte fanns där. Det var ett av mina knep för att avskärma mig från all röster som forsade genom huedet.

Flera hundra av dessa röster ignonerade ajg av ren del. När det gällde mänskliga sinnet hade jag redan hört allt och lite till. I dag kretsade allas tankar kring något så nalt som ett nytillskott i den lilla elevgruppen här. Det krävdes så lite för att engagera dem.  Jag hade sett det nya ansikte i tanke efter tanke, från alla vinklar. Bara en vanlig människorflicka. Upphetsningen ööver hennes ankomst ar tröttsamt förusägbar - som att visa ett litet barn ett blankt  föremål. Hälften av de fåraktiga hanarna föreställde sig redan att et blev föreskade i henne - bara för att hon var något nytt att titta på. Jag ansträngde mig hårdare för att stänga ut deras tankar.

 

Här sitter Edward och sinna syskon. Alice, Emmett, Jasper, Rosalie.

// Theresia Nilsson .

 

  

   

      

// Theresia Nilsson .

  Okej det här kanske inte är eclipse men jag bjuder på bilderna. Kommentera om ni vill tack .

  

   

     

 

// Theresia Nilsson .